- Vad har du i munnen? Nej, nej Svante! Spotta ut! Bläää! Spotta ut!!

Hela tiden, om och om igen. Allt åker in. En gammal skrumpen ärta som gömt sig under kylskåpet, suddgummin, gem, mynt, dammtussar. I köket är det mest matrester och det är kanske inte så farligt, men när han kryper in i de stora tjejernas rum är det som att se honom krypa in i ett minfält.  – Nej! Akta! Inte barbieskorna! Aj aj! Plötsligt har han en hel, liten porslinservis från dockskåpet i munnen. Blää Svante!
Jag vet ju att det bara är en fas, en oral och utforskande fas som alla bebisar går igenom. Men det spelar ingen roll – skräcken kramar magen till en liten boll och för min inre blick ser jag honom kvävas om och om igen.
Vad är det som gör att bebisar måste veta vad allt smakar? En gammal dammtuss kan ju knappast smaka något vidare…
Fast…när jag tänker efter så VET jag vad en dammtuss smakar. Det måste vara över 30 år sedan jag prövade en, men minnet är kristallklart. Ja, jag vet faktiskt vad precis ALLT omkring mig smakar och hur det känns i munnen…
Soffkudden -lite kväljande, växer i munnen.
Dagstidningen -fastnar redan på läpparna och smakar sen något metalliskt.
Fjärrkontrollen- knapparna känns glatta och kul mot tungan.
 
Jag minns inte vad jag hade för kläder när jag var liten, vad jag fick i present på min treårsdag eller hur min pappa såg ut innan håret blev grått. Men jag minns exakt hur det smakade när man sög på bilbältet i bilen.

Och andra smaker skulle jag kunna skriva en hyllningsdikt om.

Snö som klumpat sig på lovikavantarnas snoddar.
Änden av en blyertspenna.
Det repiga handtagen av plast som satt på hopprepet.

Det kanske inte är de godaste smakerna, men de återskapar en sån ljuvlig barndomskänsla. De fungerar som en liten superåtta- film. Plötsligt ser jag mitt klassrum, fröken, den svarta tavlan, alla de där små tavlorna av bokstäver som satt strax under taket. A för APA. B för BOLL, C för CYKEL.

Det där goda smakminnet kanske man kan utnyttja? Om man till exempel vill göra succé på middagsbjudningen. Alla rätter – och särskilt efterrätter som man fick när man var liten brukar glädja vuxna människor.  Marängsviss, päron med after eight, banana split – det funkar i alla fall på min generation. Själv älskar jag efterrätter, alla efterrätter, men blir det marängsviss blir jag lycklig – som ett litet barn!

Apropå litet barn. Var är Svante?
I badrummet. Där sitter han och suger på min fotfil…
Nå…det kan ju bli ett minne för livet.


MARÄNGSVISS FRÅN 70–TALET
För två familjer

2 paket Vaniljglass – gärna gammaldagsvanilj i pappkartong
30 – 50 Maränger beroende på storlek…
2 Bananer
1 sats Chokladsås
2 ½ deciliter Grädde

Jag kan gå med på köpe-maränger, men chokladsåsen måste vara hemmagjord!

Ljuvlig chokladsås:
1 deciliter kakao (gärna en lyxigare variant)
1 deciliter mjölk  
1 deciliter socker

Häll mjölk, kakao och socker i en liten kastrull med tjock botten.
Låt såsen puttra på svag värme tills den tjocknat lite.

Lägg under tiden upp ett berg av glass.
Krossa några maränger och låt resten vara hela – strö dem över glassen. Skiva bananer och sprid över hela härligheten.
Vispa grädden med en liten smula vaniljsocker tills den precis börjar tjockna– den ska vara ganska lös. Häll grädden över marängsvissen.
Toppa med den varma chokladsåsen precis innan efterrätten serveraras!

(Svante får inte smaka än, men alla andra du bjuder kommer älska dig!)