MATNATIONALISM OCH SLOWFOOD – krönika i ”Hotellrevyn"

Är i frivillig exil i mitt ”andra hemland” – Italien. Och som alltid när jag är här slås jag av italienarnas enorma stolthet över sitt kök. Här är det roligt att vara matentusiast – varje liten stad har sin specialitet.

Var precis på besök hos vänner i en liten by Ligurien och där gör man focaccia. Alla säljer focaccia, ett bageri i varje kvarter lockar med rosmarinmättade dofter. Focaccia med ost, zucchini, kronärtsskocka, sardeller - eller utan. Den bästa i Italien!

På kvällen skulle vi sedan ha middag och en av gästerna hade med sig en tårta från Genova. Torta della nonna. En ljuvligt frasig kaka med vaniljkräm. Det var den bästa i Genova hävdade alla bestämt. Genovesarna i sällskapet trugade stolt på mig en extra bit – jag var inte svårflörtad.
Det är en fantastisk egenskap att känna så, att kunna ta åt sig äran en maträtt från sin hemstad. Och det är fantastiskt med ett land där man är så hängiven dessa stoltheter.
 
Blev inbjuden till ett av Slowfoodrörelsens evenemang här i Bergamo där jag bor. Det var en kväll som var vikt åt kryddväxter och deras förträfflighet. En docent pratade kryddor och en kock lagade en 4-rätters middag med nya sätt att använda dom. En timjancoulis till polentan, tomater med vild fänkål, vaniljsås med dragon.
Jag satt  med  docenten själv, vinleverantören för tillställningen och Slowfoods högsta representant i Bergamo så samtalen var också spännande. Stolt berättade de om råvaror som de vördade, om rätter som räddats till eftervärlden från den globala mångfaldens skrämmande intrång och om viner som skulle njutas lååångsamt.

Men…ja, det finns ju naturligtvis ett ”men”. När jag satt där bland dessa stolta matkonnässörer kunde jag inte låta bli att provoceras. Ville så gärna säga att inget går upp mot en varmkorv på väg hem från krogen eller fråga om ändå inte salamin från Spanien är lite godare. För är man sådär oerhört stolt över det som är ens eget, är fördomarna tätt intill. Vi är bäst! – alltså är alla andra lite sämre. Mycket riktigt så finns det inga libanesiska eller thailändska restauranger här i Bergamo – ingen sushi heller…
Och inte bara det – gränsen mellan att vara en konnässör och att vara en snobb är också tunn som en tusenlapp. Italienarnas stolthet är absolut befogad men matnationalismen kan ge parmesanosten en aningen fadd eftersmak om man känner efter.

Nu kan det hända att jag låter bli med det – att känna efter alltså. Kanske ska jag bara äta gott och njuta som vårkalv varje dag här i Italien. Bergamoborna är otroligt stolta över sin polenta med kaninstuvning – eventuellt provar jag den redan i kväll!
 
< Fregende   Nsta >