MOSA UTAN MÅSTEN - krönika i "Föräldrar och barn"

Det är med blandade känslor jag konstaterar att Svante nu är förbi mosets förlovade tid. Går det inte att greppa är det ingen värdig mat för denna i övrigt ganska matglada drygt ett och ett halvt-åring.
”Mat´, mat´” gastar han och slår med handflatorna mot köksbordet.
Vi har precis gjort en temporär flytt till Italien och hans matpreferenser passar in perfekt. Frukt, oliver, ost och tomater står högst i kurs. ”Mat´, mat´!!” Emellanåt flyger munsbitarna som projektiler i vår tillfälliga matsal och storasystrarna hukar. De spelar just ingen roll hur goda ostarna är när man får dom langade i ansiktet.

Annars handlar mitt liv fortfarande en hel del om mos i alla former och färger. Min mosbok har nyligen kommit ut och jag bjuds in att prata ”mat för mindre” på bokmässa och annat. Jag är ett stort fan av hemgjort mos och har pressat eller mixat varenda grönsak som går att uppbåda vid det här laget. Men jag har inte alltid varit en ”mosare”.

När min första dotter Greta skulle börja äta fastare föda var jag superambitiös. Jag läste på, gjorde storkok och frös in och följde vartenda råd som fanns. Lite tvångsduktigt och säkert väldigt typiskt förstamamma-aktigt. Sen kom Astrid – lite tätt inpå. Greta var 1 år 3 månader. Hon fick nöja sig med att hänga på. Jag minns inte när hon sa sitt första ord, mjölkskorvet fick lossna av sig självt, hon fick inte en droppe AD-vitaminer. Och hon åt, måste jag erkänna, mestadels burkmat även om hon ganska snabbt fick äta samma sak som alla andra i familjen.

När 7 år gått kom Svante. Och när det kom till mat hamnade jag någonstans mellan fröken duktig och hjälpjaghinnerinteenskammahåret! Av flera skäl. Det en helt annan tid nu, med en pågående matdebatt om fett, socker, tillsatser och matrelaterade sjukdomar som knappt fanns för 8–9 år sedan. Och så har jag ju, sedan Astrid föddes skrivit fem kokböcker så även jag har förändrats.

Jag har helt enkelt mosat igen, men på ett nytt sätt. Inga storkok, inga måsten, bara så pass krävande att det varit roligt för mig och gott och någorlunda nyttigt för honom. Jag har naturligtvis läst på och kanske varit mer idog än de flesta eftersom jag gjort en bok samtidigt fast det har faktiskt varit ganska funktionellt.

Men jag inser ändå att det är något fröken duktig präktigt när man tar fram sin hemkokta morot på kaffebaren, något som är lite irriterande, rent av provocerande. En väninna till mig berättade att hon kunde känna sig mobbad av de andra i mammagruppen när hon tog med sig hemgjord mat. Och för en tid sedan råkade jag läsa en blogg där en tjej önskade att hon fick mula mitt präktiga tryne med blomkålsmos. Jag kan förstå det också. Men hon kan vara lugn - jag har blivit mulad med både det ena och det andra av Svante.
Nu kan jag, av skäl ni säkert förstår, knappast ta med varken Svante eller hemgjord mat och äta bland folk hur som helst. Så även om resturangerna här i Bergamo, vår tillfälliga hemort lockar så stannar vi hemma. Ikväll gör vi om potatismoset till grepp och kastvänliga gnocchibullar. Sen är det bara att vänta på att Svante laddar om…


GREPPVÄNLIG GNOCCHI FÖR HELA FAMILJEN

4- 5 potatisar
1 äggula
1 matsked riven parmesan
Ca 2 deciliter mjöl
Eventuellt lite riven muskotnöt
½ tesked salt

Skala potatisen och skär i tärningar. Koka potatisen tills den är helt mjuk.

Pressa eller mos potatisen. Blanda i äggula, riven parmesan, salt och muskot och så mycket mjöl som krävs för att kunna blanda allt till en smidig deg som släpper från kanterna.

Rulla matskedsstora klickar till bollar och lägg upp på en mjölad tallrik.

Koka upp vatten i en kastrull. (gör gärna två kastruller och salta vattnet till de större) Lägg i potatisbollarna och koka dem tills de flyter upp till ytan. Ta upp med en hålslev.

Servera dom som de är eller låt en klick smör brynas i en stekpanna med några blad salvia (torkad går också bra) och blanda om gnocchin i den brynta smöret. Servera med riven parmesan.