Med en tjej i tredje klass och en i andra så har minnet av att vara dagismamma glidit långt ner i min undermedna minnesbank. Skolbarn har ju fritids och går emellanåt hem själva. De packar sina gympakläder och påminner varann om läxorna. De kan göra egna mackor.

 Men så är vi tillbaka till Dagis med lill – Svanten. Vårt underbara dagis med en jättelik gård och snällaste fröknarna. Svante sjunger nya sånger och rabblar namnen på sina dagiskompisar och studsar av förväntan varje morgon när vi ska dit.

”Daaadis! Loligt!” tycker Svante.

Ja, det är loligt och ganska härligt och…. väldigt leriga overaller.

Och så är det dagisstressen. Det finns inget mer stressande än klockan som tickar ner mot 3 och hämtning. Efter lunch rusar den fram. Och i takt med att tiden rusar hopar sig alla måsten.

Ska bara skicka ett litet mail till. Måste springa och köpa ny ugnslampa. Ett samtal borde jag hinna. Borde handla middagsmaten före hämtning. Tänk om man skulle hinna med att träna ett litet halvtimmespass kanske?  Jag har hyfsas många kvaliteter – det tycker i alla fall min mamma. Jag skriver finfina julrim och gör goda efterrätter. Jag är bra på korsord och läser ut en roman på eftermiddag om jag får chansen.

Men jag är en obotlig tidsoptimist och samtidigt ganska o-tålig för stress. Så jag pendlar mellan att springa till dagis med kalasknäppt jacka och mobilen tryckt mot örat för att flåsa in 3 minuter över 3 - till att jag står utanför dagis kvart över två med en lista som är lång som en telefonkö på skatteverket med ogjorda göromål, svärandes över min oförmåga att planera rätt.

Jag hämtar Svante klocka 3 för att jag tror att det är en lagom lång dagisdag för ett nyblivet dagisbarn på 2 vårar. Sen tvingar jag med honom till affären, kemtvätten, föräldramötet på skolan, på strumphandel och allt annat jag inte hann. När han skulle kunna sitta och bygga kaplatorn med de andra barnen. Tänker jag fel?

 

Samtidigt har jag en vag aning om att livet skulle vara lika stressigt om jag hade hämtning 4 eller 5. Det känns som om man kommer en minut för sent ska man hitta personal i upplösning och ett storgråtande barn. I själva verket står alltid eftermiddagslugnet på dagis i skarp kontrast till min flåsande, blossiga uppenbarelse i dörren. Och Svante vill aldrig gå hem.



 



Jag förstår att jag har blivit militant i mitt förhållande till mat när barnen frågar pappa om de får ta marmelad på mackan och inte mig. Som en sträng general gör jag grova mackor med ost eller skinka och jag granskar varenda burk och förpackning innan jag handlar den.

Jag vet att jag har gått över gränsen när barnen förstulet frågar om de får ta en kaka om vi är bjudna på fika.

Kunskap är ett gissel ibland. Eller vetskap ska jag väl snarare säga. För det är vetskapen om vad saker innehåller som gör mig misstänksam och vaksam.

Jag frågar misstänksamt vad barnen fått till mellanmål för att se om det håller måttet.

Jag  håller låånga föreläsning om vad härdat fett gör med kroppen och visar upp innehållsförteckningarna så att de ska se. Jag vet att jag överdriver.